Varför fattar politiker, företagsledare och makthavare ofta dåliga och motsägelsefulla beslut? Många tänker att om bara de fick bli statsminister eller diktator, då skulle allting bli så mycket bättre. Men stämmer verkligen det? Hur fria är egentligen en makthavare att fatta kloka beslut som är bra för alla?
Makthavares beslut gynnar sällan det stora flertalet
Studier visar att det ofta råder brist på koppling mellan vad väljarna tycker och vilken politik som blir verklighet i slutändan. I en uppmärksammad studie [1] av två tusen beslut amerikanska kongressen och presidenten fattat. De kom fram till att i stort sett enbart de medborgare som tillhörde den rikaste gruppen haft inflytande över besluten. Förslag som stred mot de mest välbeställdas intressen gick aldrig igenom.
I Sverige är läget möjligen något bättre, men även här skiljer sig den faktiska politiken från folkviljan. En överväldigande majoritet av väljarna i Sverige vill exempelvis begränsa vinsterna i välfärden enligt upprepade opinionsundersökningar, men ingenting händer. Hela 70 % av väljarna inom centerpartiet vill begränsa vinsterna, samtidigt kör partiledningen en annan linje. [2]
I en annan uppmärksammad studie [3] framkom att det föreligger en genomsnittlig åsiktsskillnad mellan representanterna i Riksdagen och vanliga väljare på 13 procentenheter. Forskarna drar slutsatsen att hade man gjort ett slumpmässigt urval av 349 personer i befolkningen så hade åsiktsskillnaderna i princip alltid varit lägre.
Det kunde givetvis vara så att om väljarna bara läst på och varit så kunniga som riksdagsledamöterna så skulle detta åsiktsglapp på 13 procentenheter försvinna. Men en mer trolig förklaring är mjuk korruption: politikerna påverkas av lobbyister. Några kända exempel är Primeskandalen där Svenskt näringsliv betalade pr-byrån Primes S-märkta konsulter 5 miljoner för att styra Socialdemokraternas valanalys i en näringslivsvänlig riktning. [4]
Ett annat exempel är hur partiledaren Nyamko Sabuni låtit liberalernas hållning påverkas i en rad centrala frågor av PR-byrån Nordic Public Affairs och deras kunder, storföretag som Scania. [5]
Det finns också många exempel på svängdörrar mellan politiken och näringslivet, politiker har sålt ut förskolor, hyreshus och privatiserat verksamheter eller på annat sätt gynnat företag som de själva sedan börjar arbeta i eller har när koppling till. [6]
Varför fattar makthavare sällan kloka beslut som gynnar alla?
Den enkla förklaringen är att ingen kan styra ensam. För att utöva och behålla makt krävs kontroll över ett lands eller en organisations strategiska resurser. Det kräver i sin tur kontroll över ett antal underlydande nyckelpersoner. Dessa måste ges tillräckligt med privilegier och resurser för att hållas nöjda och glada, annars avsätter mäktiga nyckelpersoner sin ledning.
Nyckelpersonerna är i sin tur beroende av ett hålla sina underordnade nyckelpersoner nöjda, annars byter de ut sin överordnade. Det gör det svårt för en ledning att fatta vilka beslut som helst. För att kunna fortsätta ha makten måste ledaren i första hand prioritera beslut som gynnar sina nyckelpersoner.
Illustration av hur makthavare är beroende av strategiska nyckelpersoner. Även de som försöker vara snälla änglar är i sin tur beroende av sina underlydande nyckelpersoner. Den som inte gynnar sina underordnade utan fördelar resurser till allmänhetens bästa kan snabbt bli impopulär och avsättas.
Exempel 1: maktutövning i diktaturer. En diktator utövar ofta makt genom att kontrollera ett lands naturresurser. Det kan vara en diamatgruva, olja eller gas som sedan säljs dessa till andra länder för att tjäna pengar. Intäkterna kan sedan fördelas till diktatorns familj och närmaste team. Rivaler och andra som protesterar skjuts ihjäl. Det fungerar bra så länge diktatorn håller en stabil majoritet av nyckelpersonerna nöjda, annars avsätter de sin diktator.
Exempel 2: Maktutövning i demokratier. I en representativ demokrati är nyckelpersonerna grupper, organisationer och företag: villaägare, barnfamiljer, skattebetalare, rika kapitalägare, storföretag m.m. I en demokrati kan makthavarna inte avrätta sina meningsmotståndare, men de kan utöva makt på andra sätt. De kan peta personer från positioner med hög status och lön. De kan lagstifta för att reglera och beskatta grupper de vill bestraffa. De kan också fördela resurser till sina väljare och nyckelgrupper de kohandlat med och vill belöna. Om ledningen i en demokrati inte fördelar tillräckligt stor del av kakan till sina nyckelgrupper väljs de sällan om.
Det här innebär att när vissa grupper eller medlemmar inte deltar på möten, i omröstningar eller är representerade annat än vart 4e år när det är riksdagsval, då blir deras intressen inte relevanta för makthavare att ta med i kalkylen. För att behålla makten i en representativ demokrati måste ledningen prioritera att hålla de starkaste individerna och grupperingar nöjda. Det innebär att resursstarka grupper med stor förmåga att lobba och påverka opinionen som exempelvis finanssektorn lyckats tillskansa sig en rad privilegier och kan leva på att äga medan andra svagare grupper får nöja sig med hårt arbete för att överleva. Finns det något sätt att skapa bättre demokratiska strukturer som ger makthavarna incitament att tänka på allas bästa vid beslut?
Så skapar vi en bättre demokrati
Vi kan skapa en demokrati där allas intressen och röster får höras, räknas och komma till sin rätt
Fördjupning: demokrati eller diktatur?
Länder med stor andel naturresurser som olja, kol, diamanter och gas koncentrerade på ett litet område har tenderat att bli diktaturer. Länder som är beroende av decentraliserad produktion av varor och tjänster i mer kunskapsintensiva branscher tenderar att vara demokratier. Vad beror det på?
Vilka länder blir diktaturer?
För att kunna tillskansa sig och de närmaste så mycket fördelar som möjligt vill ett lands ledning ha så få nyckelpersoner eller nyckelgrupper som möjligt. I länder med ett fåtal stora naturresurser som är koncentrerade på en liten yta är det enkelt att klara sig med få nyckelpersoner. Den som kontrollerar man en stor gruva med diamanter eller olja behöver bara bygga en väg från palatset till flygplatsen och en väg från hamnen till gruvan. Därutöver behövs ingen mer infrastruktur, inga sjukhus eller skolor. Arbetarna i gruvan kan låtas ha hemska förhållanden och dö av. Det går alltid att fylla på med mer desperat arbetskraft från den fattiga befolkningen.
Diktatorn med kontroll över dyrbara naturresurser gör bäst i att förtrycka folket och hålla de så fattiga och outbildade som möjligt att de inte kan koordinera sig för revolution. Om diktatorn försöker ge resurser till folket så blir det mindre resurser över till de strategiska nyckelpersonerna, de kan då bli sura och avsätta diktatorn på egen hand, eller stödja en folkets revolution som medel för att byta ut sittande diktator mot sig själva.
Vilka länder blir demokratier?
I länder som inte har värdefulla naturresurser koncentrerade på en liten yta blir det mycket svårare för en diktator att styra med bara ett fåtal nyckelpersoner. Landet måste ägna sig åt mer decentraliserad produktion av varor och tjänster över en större yta. Det gör att ledningen blir beroende av många fler strategiska nyckelpersoner och grupperingar för att kunna behålla makten. I sådana länder har demokratier kunnat växa fram.
I demokratier är ekonomin baserad på varor och tjänster som produceras av en utbildad befolkning. Det gör att ledningen tjänar på
att satsa på utbildning, sjukhus, vägar, avlopp och skolor. Det ökar ekonomis produktionskapacitet vilket innebär att mer skatteintäkter kan tas in och fördelas till strategiska nyckelpersoner. Utbildade medborgare som är tillräckligt trygga och glada arbetar bättre och producerar mer. [7]
Så skapar vi en bättre demokrati
Vi kan skapa en demokrati där allas intressen och röster får höras, räknas och komma till sin rätt
Referenser
[1 ]Martin Gilens & Benjamin Page (2014). “Testing theories of American Politics: Elites, Interes Groups, and average Citizens” Perspectives on Politics
[2] Katalys (2021). "Den ignorerade majoriteten"
[3] David Karlsson (2018). ”Företrädarskap i riksdagen”.
[7] Bruce Bueno de Mesquita, Alastair Smith (2012). The Dictator's Handbook: Why Bad Behavior is Almost Always Good Politics